Jag minns det som igår. Mailet från mina så kallade kompisar via PluggNet. Eller jag kan lika gärna kalla det hatmail direkt, eftersom det var precis var det var. ”Du ser ut som Pippi Långstrump och din kompis ser ut som ett dagisbarn”. Det var skrivet med stora limegröna bokstäver och resten av brevet handlade om hur mycket de hatade mig och min kompis och att vi inte längre var vänner. Vi var kanske 9-10 år och jag minns fortfarande hur ont det gjorde. Jag var inte den som skvallrade och jag var dessutom van vid dagliga påhopp om hur kort jag hoppade i länghopp eller hur ful tröja jag hade. Men när jag fick det här mailet kände jag direkt att det hade gått för långt. Mamma blev rasande och det blev utskrift av mailet och möte med alla inblandade föräldrar. Jag minns än idag hur jag och min kompis satt i trappen och tjuvlyssnade på de vuxnas samtal.

Varför är det så att man lättare minns allt det elaka folk har sagt och gjort mot en själv än allt det fina? Det liksom etsar sig fast i hjärnan och vägrar att försvinna fast man sedan länge slutat tro på det. Och det kan göra mig så fruktansvärt irriterad. Det finns ingenting med min skolgång eller mina elaka kompisar som fortfarande har en inverkan på mig, men minnena finns ändå kvar. Och med minnen följer givetvis känslorna. Hur kränkt jag kände mig när min lärare påstod att jag hade anorexia, hur ledsen jag blev när min kompis kallade mig för flaggstång eller hur jag skämdes när hela klassen skrattade åt mig när jag uttalade ett ord fel på engelskalektionen.

Det sitter i känslan. Känslan av att bli kränkt eller sårad är så mycket starkare än den glada man känner av ett ”vilken fin tröja”. Jag kan inte minnas något specifikt tillfälle då jag fått en fin komplimang och hur jag kände då, ändå vet jag att har fått många snälla och uppmuntrande kommentarer genom åren, men när? Från vem? Känslan av att någon bara försöker vara snäll sitter i och det är svårt att helhjärtat tro på när personen berömmer ens hår. Rött hår är INTE fint för då ser man ut som Pippi Långstrump och det är INTE bra. Första tanken blir att personen omöjligt kan tala sanning och därmed enbart vill vara snäll. Ett ”tack” på det och jag minns inte nästa dag att det finns någon som tycker mitt hår är fint.

Man måste träna sig i att ta emot, känna, låta sig bli glad. Göra känslan så mycket starkare än den är i sig själv. Ett första steg är att träna sig i att säga tack, och enbart tack. Inga ursäkter eller förklaringar. Bara ta in vad som sagts och svara med ett ”tack, vad glad jag blir.” Känna efter hur bra det känns. Oavsett om det är en komplimang om utsidan eller insidan gäller det att svälja den och tillåta oss att bli stolta, glada och upprymda. Vara lite egoistisk i detta annars så ”nämen inte kan väl jag”-samhälle.

Och även fast jag hellre hade glömt alla elaka kommentarer precis som man gör med all information dagen efter ett prov så finns de där och gör sig påminda då och då. Jag känner ingen sorg eller bitterhet över dem utan snarare en förundran över hur starkt de måste ha påverkat mig eftersom de fortfarande finns kvar. Tyvärr kan barn vara onda och det finns vissa vuxna som tråkigt nog har stannat i utvecklingen och inte förstår vad som sårar andra människor och inte. Jag vet det nu och kan skydda mig på ett annat sätt än när jag var yngre, även om det kan fortfarande kan vara svårt att förstå att det kan vara fint med rött hår.

Det såg så lovande ut, sen vet jag inte vad som hände? Har aldrig förstått mig på omeletter, ska man vända dem eller inte, och isåfall HUR ska man vända dem utan att det slutar såhär??????

Ikväll ska lag A.T.A förenas och inte på vilket ställe som helst utan på Spicy!!! Har inte ätit det sen i påskas, ska bli sååå gott. Vet dock inte vad jag ska äta än, 13c eller 14. Började fundera redan i söndags men har fortfarande inte kommit fram till nått. 

Nu låter det som att jag ser mer fram emot maten än att träffa Alexa och Tåv. Och så kanske det är.

....

SKOJAAA!!

De är världens bästa. Slår all mat i hela världen.

Hej bloggen och hej datorn

Har inte startat datorn på 20 dagar insåg jag nyss. Så vad i hela friden kan jag ha haft för mig då tro? Kan man ha ett liv utan datorn?!? Jadå det går, om man har en iPhone. Jag ska visa er.

Långt bildspel börjar NUUUU

       
                                            Jag har sett älgar

       
                                     fått besök av mina bebisar i Gbg

       
                                      firat min brors student :')

       
                        vart på Mallorca och fixat den årliga brännskadan

       
                                 fått försenade födelsedagspresenter

       
lämnat mobilen obevakad hemma hos Maja, jobbigt att jag har en blogg nu va Majs????????

       
                               och idag har jag varit den perfekta systern


Sådär, där har ni juni. Vi ses väl om en månad då :)))))

Idag var jag nere på stan en sväng, gick förövrigt hem och det tog 23 minuter för den intresserade (om man går snabbt och inte har något emot att bli helt svettig och röd i ansiktet vilket jag oftast inte har :)), och då är det ändå uppför hela vägen.

Okej det här var inte alls det jag skulle prata om utan det jag ville säga var att det måste vara SÅ mycket roligare att ta studenten i Västerås än här i Göteborg. Nu har det varit några som tagit studenten varje dag hela veckan och visst det är väl kul för dem, men det är ju ingen som kollar!!!! Gatorna är tomma förutom alla vanliga shoppare som kollar lite halvt över axeln.

Så tråkigt kan jag tycka då jag är van vid att gatorna stängs av, det är propfullt med folk i likhet med hur det var här på Cortegen (mindre skala dock, stan är ju mindre) och alla kollar oavsett om man känner nån som tar studenten eller inte. Här blir det bara konstig stämning när en vagn åker förbi med glada studenter som skriker och festar järnet och man själv ba "eehh jag försöker ta mig fram på ett smidigt sätt genom stan men ni liksom åker i vägen och har världens fest och jag har bara en helt vanlig fredag men grattis eller nått."

Sen började jag ju trots det nästan gråta när jag såg vagnarna och ville så gärna spola tillbaka tiden två år och  stå där själv. Studenten är verkligen inte överskattad som många säger, jag hade snarare mitt livs bästa dag.