Idag slutade jag halv 12, hade lunchmöte med I-Armar och arbetade sedan med vårt statistikprojekt. Arbetet gick ut på att jag gick till Willys, köpte en Nonstop-påse, gick hem och räknade hur många det var av varje färg, skrev resultatet på facebook och sedan åt upp alla.

 

Värre arbeten har jag väl varit med om.

 

I två timmar har jag sedan planerat, organiserat och bara njuuuutit! Herregud vad jag har njutit. Nu är mitt liv i ordning och jag känner total tillfredställelse. Det som gör det hela ännu bättre är att jag inte har köpt kurslitteraturen än så jag kan inte plugga ens om jag vill?! Åh ibland är man smart alltså :')

 

Det var inte det här jag skulle skriva om, men eftersom jag de senaste dagarna har lidit av en light-version av Alzheimers så minns jag inte vad det var. Så många gånger som jag gått någonstans och inte haft en aning om vad jag skulle göra där, ni anar inte. Sjukaste skulle ju ändå vara om jag gick till skolan och ba: "men vad var det jag skulle göra här?......... jaja jag går väl hem igen då."

 

 

Det var alltså det sjukaste jag kunde komma på. Bra fantasi osv.

 

 

Igår

Hej raringar

 

Jag är så trött på att vara på dåligt humör/stressad hela tiden och är därför oerhört glad att min tenta är imorgon. Jag kanske inte kan allt och då får det vara så. Imorgon kl 18 ska jag bli en trevlig människa att vara i närheten av och bli sådär glad som jag ser ut att vara på bilden (tycker förövrigt att jag ser så himla snäll ut?).

 

Som den listare jag är har jag gjort ett schema för morgondagen:

 

10.00 Gå upp

11.00 Gå ut och springa (allt för att inte stressa upp mig inför min eftermiddagstenta (hur kan man lägga en tenta en lördagseftermiddag? hjärtlösa människor))

12.00 Äta lunch + läsa igenom anteckningar (bara sånt jag kan så jag får självförtroende)

14.00-18.00 Skriva fysiktenta och äta Zoo

18.30 Dricka massor med vin!!!! Herregud vad jag ska dricka, ni anar inte...

 

Nej, jag skämtar bara (eller?). Jag ska dricka lagom mycket och bara njuta av att jag återigen har fått tillbaka mitt liv som inte går ut på att plugga 9-18 varje dag och ha ångest resten av tiden. SKA.BLI.SÅ.JÄVLA.SKÖNT.

 

 

      

 

Jag håller på att skaffa mig ett nytt intresse såhär på söndagskvällen. Det går framåt, jag kan ju ackord och sånt sen innan men har aldrig riktigt fått högerhanden att röra sig på ett rytmiskt sätt. Den har bara en rörelse, vilket får alla låtar att låta likadant. Så nu i tentaperioden tänkte jag passa på att lära mig spela gitarr.

 

Nu övar jag på Not ready to make nice med Dixie Chicks! Tror det kan bli succé.

 

 

Alltså det här med kontinuerlig uppdatering är som ni kanske har märkt inte min grej. (Skulle vilja säga att det är den enda anledningen till varför jag inte tillhör de stora bloggarna). "Varför då?" undrar ni då. Jo därför att mitt liv består av perioder där allt går upp och ner, det kan liksom aldrig vara mittemellan.

 

Antingen är det "Guuuuuuuuud vad jag älskar att bo i Gbg!!!! Älskar livet, mina vänner, shoppa, plugga, städa toan! Omgomg, är så himla tacksam för allt och jag är smart hit och dit." Alla andra gånger är det "skjut mig innan jag skjuter mig själv". Nu har jag haft tre veckor där jag vaknar och varje dag känner att "jag vill inte". Vad det är jag inte vill är lite oklart, jag vill bara ingenting helt enkelt. Har jag tur så är det någon fin vän som gör mig glad mellanåt, men allt som oftast känns allt bara som en enda smärtsam process.

 

Och för att jag inte ska framstå som en negativ livshatare har jag valt att avstå från att skriva. Fram tills idag då jag för första gången på två veckor har en helt ledig eftermiddag. Min statistiktenta är skriven och jag är fri! (Tills på måndag då nästa hetsplugg börjar). När jag gick därifrån var det med ett leende på läpparna, jag hade tidigare i veckan fasat för ett U men så var det som att tentan var skriven till mig?! Kunde massa! Räknade ihop poängen och såg att jag hade möjlighet till en femma! Amagad! Blev helt uppstressad, fick hjärtklappning och blev så jäkla kissnödig att jag var tvungen att gå på toa. Där stod jag framför spegeln och peppade mig själv. "Ta det lugnt nu, du kan det här. Det är klart du får alla rätt!"

 

Gick därifrån med blandade känslor, visst var det saker jag inte kunde men chansen för en femma kändes ändå möjlig. Jag log som en reklamfilmstönt och började planera min fantastiska eftermiddag jag skulle ha. Läsa Fifty Shades of Grey (som Linn verkligen tycker att jag behöver läsa), kolla på tv, äta godis, kanske träna lite, ni vet, den perfekta harmoniska eftermiddagen.

 

Nu ser jag alltså ut såhär:

 

 

Nått gick ju uppenbart helt fel i min planering. Jag skulle vilja säga att felet var när jag gick in på facebook för att kolla lösningarna till tentan, såg några fel, (kändes fortfarande okej för jag kunde ju helt enkelt inte), MEN så kommer jag till sista uppgiften och förstår ingenting, den här kunde jag? Då ser jag att jag har läst fel i uppgiften och därmed missat fyra viktiga poäng. Sammanbrottet är ett faktum och jag känner hur livet i princip är förstört. Hur kunde jag vara så korkad att läsa fel?!?!?!?? Använd ögonen på rätt sätt förfa-an! Jag blev så besviken på mig själv och fick sån ångest att det enda jag kunde göra var att hulk-gråta tills tårarna tog slut. (Fan för er mor och far som är utomlands).

 

Jag kommer alltså inte få en femma på en tenta jag igår hoppades att enbart klara. Förstår ni hur sjukt mitt beteende är? Jag vill bara bitch-slapa mig själv och säga åt mig att skärpa till mig. Jag tycker alltså att jag är dålig för att jag inte fick alla rätt på tentan och för att jag gjorde ett slarvfel. Jag gråter för att jag inte orkar plugga till samma tenta igen för att jag VET att jag kommer vilja göra det om jag inte får en femma på den här. På en tenta jag inte ens fått tillbaka det slutgiltiga resultatet på än, som jag inte ens vet om jag har klarat.

 

Ni förstår ju hur sinnessjukt det är att hålla på såhär. Jag förstår också det efter ett tag. Men oavsett hur mycket jag förstår kommer jag ändå att fortsätta vara besviken på mig själv, på mitt slarvfel. På min ouppmärksamhet. På min oförmåga att vara den felfria människan ....

 

 

Nu är det bäst att jag avslutar det här inlägget (som håller på att bli oändligt långt), sätter mig i lotusställning och upprepar "det är okej att inte alltid vara bäst" som ett mantra tills min hjärna får nått vett i sig.

 

 

Jag har väntat och väntat, priserna har ökat och ökat, och så äntligen, ÄNTLIGEN, kan jag boka. Och så uppstår det ett error på sj:s äckliga sida?!? Men alltså kom igen! Ett error??? Har.inte.tid(råd).med.error. Känner hur priserna ökar per minut och jag får snart ett utbrott. Och jag känner inte ens att jag överreagerar, jag har all rätt att bli upprörd!

 

Minus det faktum att jag kunde bokat för flera veckor sen men skjutit upp det av diverse olika skäl.

 

 

En rolig sak är dock att jag nu är invald till I:s arbetsmarknadskommitté! Och jag kommer få en uppsydd skjorta till mig och två kontaktföretag! Det ska bli så himla kul och spännande samtidigt som jag är livrädd. Vad har jag gett mig in på? Kommer jag klara det här? Vad är det egentligen jag ska göra...?

 

Herregud nu får jag ge mig. Jag kommer klara det här fint, jag är bra och kan massa saker. Det här är en bra utmaning för mig och jag kommer växa och utvecklats mycket i och med mina uppgifter och allt sånt som man säger till sig själv när man blir lite nervös. Jag är inte rädd, jag kan flyga. Fake it til you make it!