Jag mår bättre, så bra att jag kan sitta upp och posa som ni ser. Men stå och gå och sånt är fortfarande alldeles för avancerat. Tog mig till doktorn bara för att få reda på att jag INTE hade halsfluss och alltså INTE skulle få några tyngre mediciner. Men vaFAAN kände jag då. Speciellt eftersom de inte heller var så hemma på det här med att vara serviceinriktade eller större fan av att le och då kände jag att fan ta dem. Ingen penicillin och inget trevligt bemötande, ingen som frågade hur jag mådde, ingen som såg medlidande på mig.

 

Känns som det alltid är såhär med läkare. Är det nån slags grej att de mest udda och speciella människorna är de smartaste och därför bara måste söka läkarlinjen?? Måste ju finnas någonting annat som lockar? Nått som inte involverar andra människor.

 

Står på de flesta sjukvårdupplysningssidor på nätet att blabla kontakta läkare om blabla, och så gör man det bara för att få prata med nån snorkig dryg typ stirrar på dig med en blick som säger "och du tar upp min tid för... det här?" Slutar alltid med att jag vill vända i dörren och känner att de ändå inte kommer tro mig, vill liksom inte störa men min obetydliga sjukdom som visserligen hållit mig vaken i tre nätter men förmodligen är påhittad.

 

Så, tips till alla blivande läkare:

 

- känner du redan nu under utbildningen att du trots allt är lite udda, ingen människokännare direkt, HOPPA AV

- väl utbildad, försök åtminstone se ut som du bryr dig, le lite uppmuntrande. Sen kan du alltid kasta knivar i väggen efteråt

 

Det kommer liksom sluta med att jag sitter här hemma med sju olika slags cancer och tänker, nej, det är nog inget, jag tar en halstablett till.