Jag vet inte hur man är ensam. Mitt stora problem här i livet. Den första ångestattacken har lagt sig och jag har börjat tänka förnuftigt. Ingen har lämnat mig för alltid. Ändå är det det enda jag kan tänka på. Känslan från i höstas kom tillbaka, "lämna mig inte här, åk inte ifrån mig". Jag är inte bra på avsked, eller på att vara med mig själv. Tystnaden är inget jag uppskattar, den skrämmer snarare livet ur mig.

Varför åker alla samma helg, är det ingen som vet hur jag fungerar? Förstår ni inte att ni måste prata ihop er och dela upp vårnaden om mig och mitt psyke?