Jag minns det som igår. Mailet från mina så kallade kompisar via PluggNet. Eller jag kan lika gärna kalla det hatmail direkt, eftersom det var precis var det var. ”Du ser ut som Pippi Långstrump och din kompis ser ut som ett dagisbarn”. Det var skrivet med stora limegröna bokstäver och resten av brevet handlade om hur mycket de hatade mig och min kompis och att vi inte längre var vänner. Vi var kanske 9-10 år och jag minns fortfarande hur ont det gjorde. Jag var inte den som skvallrade och jag var dessutom van vid dagliga påhopp om hur kort jag hoppade i länghopp eller hur ful tröja jag hade. Men när jag fick det här mailet kände jag direkt att det hade gått för långt. Mamma blev rasande och det blev utskrift av mailet och möte med alla inblandade föräldrar. Jag minns än idag hur jag och min kompis satt i trappen och tjuvlyssnade på de vuxnas samtal.

Varför är det så att man lättare minns allt det elaka folk har sagt och gjort mot en själv än allt det fina? Det liksom etsar sig fast i hjärnan och vägrar att försvinna fast man sedan länge slutat tro på det. Och det kan göra mig så fruktansvärt irriterad. Det finns ingenting med min skolgång eller mina elaka kompisar som fortfarande har en inverkan på mig, men minnena finns ändå kvar. Och med minnen följer givetvis känslorna. Hur kränkt jag kände mig när min lärare påstod att jag hade anorexia, hur ledsen jag blev när min kompis kallade mig för flaggstång eller hur jag skämdes när hela klassen skrattade åt mig när jag uttalade ett ord fel på engelskalektionen.

Det sitter i känslan. Känslan av att bli kränkt eller sårad är så mycket starkare än den glada man känner av ett ”vilken fin tröja”. Jag kan inte minnas något specifikt tillfälle då jag fått en fin komplimang och hur jag kände då, ändå vet jag att har fått många snälla och uppmuntrande kommentarer genom åren, men när? Från vem? Känslan av att någon bara försöker vara snäll sitter i och det är svårt att helhjärtat tro på när personen berömmer ens hår. Rött hår är INTE fint för då ser man ut som Pippi Långstrump och det är INTE bra. Första tanken blir att personen omöjligt kan tala sanning och därmed enbart vill vara snäll. Ett ”tack” på det och jag minns inte nästa dag att det finns någon som tycker mitt hår är fint.

Man måste träna sig i att ta emot, känna, låta sig bli glad. Göra känslan så mycket starkare än den är i sig själv. Ett första steg är att träna sig i att säga tack, och enbart tack. Inga ursäkter eller förklaringar. Bara ta in vad som sagts och svara med ett ”tack, vad glad jag blir.” Känna efter hur bra det känns. Oavsett om det är en komplimang om utsidan eller insidan gäller det att svälja den och tillåta oss att bli stolta, glada och upprymda. Vara lite egoistisk i detta annars så ”nämen inte kan väl jag”-samhälle.

Och även fast jag hellre hade glömt alla elaka kommentarer precis som man gör med all information dagen efter ett prov så finns de där och gör sig påminda då och då. Jag känner ingen sorg eller bitterhet över dem utan snarare en förundran över hur starkt de måste ha påverkat mig eftersom de fortfarande finns kvar. Tyvärr kan barn vara onda och det finns vissa vuxna som tråkigt nog har stannat i utvecklingen och inte förstår vad som sårar andra människor och inte. Jag vet det nu och kan skydda mig på ett annat sätt än när jag var yngre, även om det kan fortfarande kan vara svårt att förstå att det kan vara fint med rött hår.