Alltså det här med kontinuerlig uppdatering är som ni kanske har märkt inte min grej. (Skulle vilja säga att det är den enda anledningen till varför jag inte tillhör de stora bloggarna). "Varför då?" undrar ni då. Jo därför att mitt liv består av perioder där allt går upp och ner, det kan liksom aldrig vara mittemellan.

 

Antingen är det "Guuuuuuuuud vad jag älskar att bo i Gbg!!!! Älskar livet, mina vänner, shoppa, plugga, städa toan! Omgomg, är så himla tacksam för allt och jag är smart hit och dit." Alla andra gånger är det "skjut mig innan jag skjuter mig själv". Nu har jag haft tre veckor där jag vaknar och varje dag känner att "jag vill inte". Vad det är jag inte vill är lite oklart, jag vill bara ingenting helt enkelt. Har jag tur så är det någon fin vän som gör mig glad mellanåt, men allt som oftast känns allt bara som en enda smärtsam process.

 

Och för att jag inte ska framstå som en negativ livshatare har jag valt att avstå från att skriva. Fram tills idag då jag för första gången på två veckor har en helt ledig eftermiddag. Min statistiktenta är skriven och jag är fri! (Tills på måndag då nästa hetsplugg börjar). När jag gick därifrån var det med ett leende på läpparna, jag hade tidigare i veckan fasat för ett U men så var det som att tentan var skriven till mig?! Kunde massa! Räknade ihop poängen och såg att jag hade möjlighet till en femma! Amagad! Blev helt uppstressad, fick hjärtklappning och blev så jäkla kissnödig att jag var tvungen att gå på toa. Där stod jag framför spegeln och peppade mig själv. "Ta det lugnt nu, du kan det här. Det är klart du får alla rätt!"

 

Gick därifrån med blandade känslor, visst var det saker jag inte kunde men chansen för en femma kändes ändå möjlig. Jag log som en reklamfilmstönt och började planera min fantastiska eftermiddag jag skulle ha. Läsa Fifty Shades of Grey (som Linn verkligen tycker att jag behöver läsa), kolla på tv, äta godis, kanske träna lite, ni vet, den perfekta harmoniska eftermiddagen.

 

Nu ser jag alltså ut såhär:

 

 

Nått gick ju uppenbart helt fel i min planering. Jag skulle vilja säga att felet var när jag gick in på facebook för att kolla lösningarna till tentan, såg några fel, (kändes fortfarande okej för jag kunde ju helt enkelt inte), MEN så kommer jag till sista uppgiften och förstår ingenting, den här kunde jag? Då ser jag att jag har läst fel i uppgiften och därmed missat fyra viktiga poäng. Sammanbrottet är ett faktum och jag känner hur livet i princip är förstört. Hur kunde jag vara så korkad att läsa fel?!?!?!?? Använd ögonen på rätt sätt förfa-an! Jag blev så besviken på mig själv och fick sån ångest att det enda jag kunde göra var att hulk-gråta tills tårarna tog slut. (Fan för er mor och far som är utomlands).

 

Jag kommer alltså inte få en femma på en tenta jag igår hoppades att enbart klara. Förstår ni hur sjukt mitt beteende är? Jag vill bara bitch-slapa mig själv och säga åt mig att skärpa till mig. Jag tycker alltså att jag är dålig för att jag inte fick alla rätt på tentan och för att jag gjorde ett slarvfel. Jag gråter för att jag inte orkar plugga till samma tenta igen för att jag VET att jag kommer vilja göra det om jag inte får en femma på den här. På en tenta jag inte ens fått tillbaka det slutgiltiga resultatet på än, som jag inte ens vet om jag har klarat.

 

Ni förstår ju hur sinnessjukt det är att hålla på såhär. Jag förstår också det efter ett tag. Men oavsett hur mycket jag förstår kommer jag ändå att fortsätta vara besviken på mig själv, på mitt slarvfel. På min ouppmärksamhet. På min oförmåga att vara den felfria människan ....

 

 

Nu är det bäst att jag avslutar det här inlägget (som håller på att bli oändligt långt), sätter mig i lotusställning och upprepar "det är okej att inte alltid vara bäst" som ett mantra tills min hjärna får nått vett i sig.