En enorm trötthet utan dess like har drabbat mig. Den kom över mig igår och sitter i än idag. Jag kan förstå tröttheten igår eftersom jag var ute i lördags och hade inte sovit många timmar innan Amra ringer kl 9 och ber mig följa med på en fotogrej kl 12. Notera att det var Amra jag var ute med dagen innan och borde alltså inte vilja utsätta sig för något sånt här dagen efter. Hon ber snällt och man vill ju inte vara den som är den, så jag säger uppgivet "okej då, det blir säkert kuul...". 

 

Jag hade alltså tre timmar på mig att försöka rädda det som räddas kunde, vilket inte var mycket. Kände att jag låg på minus på snyggskalan. Vilken normal funtat människa går med på att fotograferas dagen efter man har varit ute? Det händer ju inte.

 

Hursomhelst gick vi dit och han frågade om vi ville ha vatten och vi ba omg ge oss en varsin kanna. Det visade sig vara väldigt kul även om jag var helt varm och skakig pga trötthet. Efteråt gick vi och tryckte varsin kebabpizza med överdrivet mycket sås och frågade oss själva varför vi inte är med i en realityshow. På vägen hem skrattade jag konstant åt diverse olika (okej alla) saker, däckade på en minut för att föröska vara fräsch när min bror skulle komma hit på kvällen. Så jävla elakt att han skulle ställa kontrollfrågor om vad som hände i filmen...

 

Men så idag, kände mig trött och liksom sömning redan när jag vaknade. Kämpade mig iväg till skolan, sov på lunchföreläsningen, kämpade mig hem och somnade så hårt att jag på riktigt inte kunde vakna fast jag aktivt försökte några gånger. Drömde att mamma och mormor var här och tänkte att det kunde väl ändå inte stämma, försökte öppna ögonen och se om det var sant men det gick inte. Så himla sjuk känsla. Tänkte mig förövrigt en powernap på max en timme. Jag vaknade kl 18 efter att ha sovit i fyra timmar. Och är fortfarande sömning på ett lite obehagligt sätt vilket känns fysiskt omöjligt. 

 

Förövrigt är jag förbannad över att min hals gör ont och att min lägenhet ser ut som ett bombnedslag. Men jag orkar inte städa och får liksom leva i misären :( Kanske att jag imorgon är människa igen och kan ta tag i mitt liv.